.

Som ni vet så håller jag på med hästar och ridsport. Nu tänkte jag berätta lite om hur mitt liv inom hästsporten har varit. Att hålla på med hästar är det underbaraste men även det svåraste man kan göra. Man blir ledsen, sårad och man vill så jäkla mycket som inom alla sporter. Man älskar sin ponny/häst och man kan inte föreställa sig hur det skulle vara att förlora sin underbaraste bästa vän. Man älskar helt enkelt sin häst över hela sitt hjärta...

Jag har haft många ponnysar och hästar, allt började när jag var två år. Jag har hela mitt liv haft hästar och älskat dom men inte alltid vetat att jag vill hålla på med dom. Jag hade ridit till och från under åren när jag var 2-9 år och när jag var 9 år insåg jag att det var detta jag ville hålla på med. Jag började då träna min b-ponny som fortfarande står på vår gård. Hon heter Fröken Vivianne och ägs nu av min kusin.





Under tiden jag hade Vivianne fick jag även en underbar tävlingsponny vid namn Isa. Isa blev min bästa vän och vi lyckades med mycket. Under de nästan fyra åren jag hade henne tog vi oss från LC till nationell FEI. Hon lärde mig allt hon kunde och hon betydde allt för mig. Det var nästan så att tiden innan Isa inte fanns. Isa var helt mitt allt.

Jag ville verkligen uppnå en massa med henne och satte upp en massa mål. Jag hade bestämt att vi skulle få starta ett SM tillsammans innan vår tid var över. När vi äntligen kavalde nationellt gjorde vi det med bravur på 68%. Några veckor senare startade vi vår första nationella tävling. Vi kom upp i 62% vilket jag var nöjd över och nu hade jag börjat planera inför sommarens tävlingar och det kändes verkligen som om SM ändå inte var så långt bort nu när allting började släppa.

Tyvärr så var allt detta för bra för att vara sant. Några dagar efter den nationella tävlingen började Isa äta dåligt och två veckor senare fick vi åka in med henne på kliniken. Jag trodde då att det inte var någon större fara men var samtidigt berädd på det värsta eftersom vi några dagar innan hade haft distriktsveterinären hemma och hon hade sagt att det kunde vara canser.

Den dagen fick vi ta bort Isa och det var den värsta dagen i mitt liv. Än idag gråter jag över henne. Det var inte bara att alla mina mål och drömmar blev krossade utan att jag på det miste min bästa vän. Allt det vi hade kämpat för var nu som bortblåst och sm var inget att tänka på.






Dock var inte detta första gången jag fick uppleva allt detta. Under tiden jag hade Isa såldes även Vivianne och jag fick en till ponny som hette Any Pied Pinto. Henne hade jag i ca ett år. Jag älskade henne men inte alls som Isa. Vi hade också planer för att komma ut och tävla men hon var dock väldigt svårlastad och svårriden. Hon betedde sig ofta konstigt och var otroligt rädd för småsaker.

Tillslut visade det sig att hon var blind och vi fick ta bort henne. Detta var alltså under tiden jag hade Isa. Det var mycket lättare eftersom jag redan hade min Isa. Det var otroligt tråkig och sorgligt men Isa betydde alltid mest.



Efter jag tog bort Pinto och under tiden jag hade Isa fick jag ta en storhäst vid namn Koheila-g på foder. Jag utbildade henne och det var meningen att vi skulle ut och tävla men det blev inte eftersom hon inte hade något pass. Vi lämnade tillbaka henne och jag vet tyvärr inte vart hon tog vägen. Om någon vet så kan ni gärna höra av er.


Efter allt detta hände med Pinto, Isa och Eila bestämmde jag mig ändå för att skaffa en ny ponny. Han har jag idag! Hunken alltså! Min älskade och underbara prins! Jag har fått jobbat otroligt mycket med honom för att få honom att gå det han går idag. Till hösten har jag haft han i två år! Det är sjukt vad tiden går fort. När jag fick honom kunde han ingenting och idag går han FEI och vi satsar på sm med förhoppningar om att vi lyckas. Jag älskar dig så otroligt mycket!



Jag har ju även Helge som jag rider och tävlar åt min kusin! Han är verkligen världens snällaste och goaste! Det är så kul eftersom han är så abetsvillig och glad!



Jag har även haft en storhäst som heter Lillen. Han åkte hem till sitt gamla hem för några dagar sedan. Jag får tacka han för tiden vi fick och jag hoppas  att han får det underbart hemma där han står nu. Det vore också otroligt kul om jag kunde få hälsa på honom!


Med allt detta ville jag bara säga att jag tycker att man aldrig ska ge upp! Man ska aldrig tänka att det är över, det är aldrig över! Så länge man kämpar och vill saker är det aldrig över. Jag lovar er, det är värt allt slit, jobb och tårar. Tillslut står du där som en vinnare och då kan du vara nöjd och tänka att du har slitit, kämpat och att allt detta är din egen förtjänst.

Livet är otroligt jobbigt och att hålla på med hästar gör det inte lättare. Det är underbart men också hjärtskärande. Dock är det ingen idé att ge upp. Då är det inte ens någon idé att börja. Kämpa vidare underbara läsare! Det gäller allt, kämpa för det ni vill vinna!

Puss och kram
/F